KW Gullers & Erik Holmén / Nordiska museet
Digitaliseringsprojektet 100 000 Bildminnen
Nordiska museets fotosamlingar
Nordiska museet har en av Sveriges största samlingar av fotografiska papperskopior och negativ som både innehåller ämnesordnade samlingar, företagsarkiv och enskilda fotografers arkiv men också kameror och annan fotografica. Museet har spelat en central roll som centrum för bevarandet av fotografisk bild i Sverige, bland annat hade museet en nyckelroll för att den så kallade Gernsheimsamlingen förvärvades av den svenska staten på 1960-talet och museet har varit ett så kallat ansvarsmuseum för den kulturhistoriska fotografin (1993-2011) och bland annat drivit Fotosekretariatet och tidskriften Kontaktarket (1995-2002). Det som gör Nordiska museet fotografiska samling unik i ett nationellt perspektiv är framför allt att samlingen påbörjades mycket tidigt, redan på 1870-talet, kombinerat med dess mångfald när det gäller fotografiska tekniker, bildmotiv, och tillkomstsammanhang I samlingen finns allt från enskilda modefotografers företagsarkiv till amatörfotografier i fotoalbum, från förfotografiska bilder som klippta silhuetter till fotografier från sociala medier på 2020-talet, från tävlingsbidrag inskickade till Svenska Turistföreningen till privata samlingar av erotica, pressbilder och museets fotodokumentationsprojekt. Av de totalt runt 6 miljoner fotografier som finns i samlingen är en stor del negativ på olika bildbärare, störst är samlingen av negativ på plast (nitrat på cellulosanitrat och cellulosa-acetat), men här finns även en stor samling glasnegativ.
Bakgrund till projektet – började som en räddningsinsats
Bakgrunden till projektet 100 000 bildminnen är att Nordiska museets arkiv drabbades av en vattenläcka i januari 2021. En tiondel, ca 100 000 av arkivets totalt ca 1 000 000 nitrat- och acetatnegativ dränktes. De vattenskadade negativen har digitaliserats inom ramen för projektet 100 000 bildminnen för att bevara dessa bilder som på grund av vattenskadorna redan har synliga skador eller ännu ej synliga skador men kommer att brytas ned snabbare. De nu digitaliserade negativen är ett tvärsnitt från samlingen i den meningen att det representerar olika motivtyper eller genrer, tillkomsthistorier och fotografer.
En central del av projektet 100 000 bildminnen har varit metodutvecklande, det vill säga att utveckla, effektivisera och höja kvalitén på digitaliseringsprocesser och tillgängliggörande. För större, löpande och systematisk digitalisering finns sällan anslag i svenska kulturarvsinstitutioner. Digitaliseringen av fotografin och av informationshantering generellt har på ett avgörande sätt påverkat hur kulturarvsinstitutioner, museer, arkiv och bibliotek, har dokumenterat, förtecknat och förmedlat sina samlingar.
Analoga fotografier är efemära föremål som med tiden bryts ned. Olika bildbärare är olika känsliga för luft, ljus och olika temperaturer. De bilder som nu har digitaliserats inom projektet 100 000 bildminnen har helt stått under vatten eller utsatts för mycket hög luftfuktighet under ca 12 timmar i samband med att en vattenledning sprang läck på Djurgården i närheten av museibyggnaden. Av de skador som har uppstått på negativen är det tydligt att vattnet har varit i rörelse, det vill säga rört sig över bildytorna. Olika typer av bildbärare påverkas olika mycket av vatten och fukt och påverkan skiljer sig också åt.
Olika skador, vissa är mycket synliga som när den ljuskänsliga emulsionen helt släppt från platsfilmen, eller skrynklat sig eller spruckit, men även när bilder idag inte har synliga skador har en nedbrytningsprocess av negativen påskyndats i och med kontakten med vatten.
Att dokumentera analoga objekt med digital fotografisk teknik, vare sig det handlar om föremål eller bilder, handlar både om att bevara och att tillgängliggöra men också om att skapa nya möjligheter att betrakta och analysera föremål. Alla dessa tre syften ligger inbyggt i varje digitaliseringsprojekt i museisamlingar, arkiv och bibliotek.
Digitalisering av till exempel fotografiska bilder kan göras för att säkra bevarandet av material med ändlig livstid. I fallet med projektet 100 000 bildminnen är detta särskilt accentuerat eftersom vattenskador inte bara förstör de analoga negativen i nutiden utan också påskyndar deras naturliga nedbrytning. Inom projektet har alla negativ digitaliserats så länge det existerat en exponering på bildytan, det vill säga finns någon bildinformation kvar så har de digitaliserats i befintligt skick. I de digitaliseringar som har gjorts inom projektet har alltså inga korrigeringar gjorts för de skador som negativen fått på grund av kontakten med vatten. Tvärtom visar dessa digitala reproduktioner upp de skador som har uppstått och därmed poängteras också den fotografiska bildens materialitet. Det gör att de digitala reproduktioner som har framställts inom projektet inte gjorts om till användbara bilder i den meningen att de inte återger sina bildmotiv oskadade som en kan förvänta sig eller vilja ha om man söker bilder som illustrationer i publikationer eller för att belägga en historisk händelse eller praktik i en museiutställning eller vetenskaplig text.
Tillgänglighet på webben
Digitalisering av analoga bildsamlingar som den som finns vid Nordiska museet öppnar också upp för en ökad tillgänglighet genom att bilderna finns sökbara i gränssnitt som Digitalt Museum och Wikimedia på webben. Från dessa plattformar finns också möjligheten att bildmaterial sprids till andra plattformar och sammanhang och används på nya sätt.
Publicering av bilderna på DigitaltMuseum
Ett urval publicerade bilder på Wikimedia Commons
Digitalisering för framtiden
Digitalisering öppnar slutligen upp för nya sätt att se på bilder. Spridningen och cirkulationen på plattformar online gör till exempel att bilder från olika samlingar kan jämföras och analyseras parallellt och även i stor skala. Detta kan givetvis göras manuellt men numera även med hjälp av olika automatiserade modeller eller så kallad artificiell intelligens. Idag finns tekniker som gör att man till exempel kan göra storskaliga systematiska sökningar på olika bildmotiv, automatisk skapa bildbeskrivningar till bilder som saknar metadata eller göra storskaliga systematiska sökningar på olika bildmotiv i kulturarvssamlingar. Digitaliseringen är därför inte bara ett sätt att bevara och sprida analoga samlingar utan ger oss helt nya sätt att förstå och använda vårt visuella kulturarv.
