Då fick Tulebo till sist en väg – tack vare böndernas insats

Tulebo var ett hemman i Kållereds socken, Askims härad, numera Mölndals kommun, beläget i den östligaste delen av socknen. Hemman är ett äldre ord för jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt.

Hemmanet var vidsträckt med gränser mot Lindome, Fässberg (Mölndal) och Råda, med strandrätt i fyra sjöar: Tulebosjön, Hårssjön, Finnsjön och Gravsjön.

Större delen av arealen, som är ungefär 400 hektar, består av skogsmark. För att få en uppfattning om hur långsträckt hemmanet var kan man nämna att avståndet från Tulebosjön till Gravsjön på fem kilometer, är lika långt som från Tulebosjön till gränsen mot Askim.

Byn har sedan lång tid varit uppdelad i två enheter, Nordgården och Sörgården, vardera om ett halvt mantal och dessutom skattefria Tuleboäng. Mantal var en måttenhet som bland annat användes vid beskattning. Två gårdar som båda var 1/8 mantal skulle betala lika mycket i skatt, medan en gård på 1/4 mantal betalade mer i skatt.

Kommunikationsmässigt hade Tulebo ett svårt läge. Till Kållered och kyrkan gick under 1800-talet körvägen öster om Tulebosjön och över de branta backarna vid fastigheten Hult. Men det var en dålig väg och svår att ta sig fram på. Däremot fanns genare gångvägar såväl till Kållered som till Mölndal (Kikås) och till Lindome (Dvärred).

1912 löstes vägfrågan. Det fanns ett stort behov av bättre väg från Tulebo till Kållered. Kållered hade fått järnvägsstation och samhället hade byggts ut med affärer. Vägen från Kållered till Mölndal var i bra skick.

Trots motstånd lyckades bönderna i Tulebo 1912 driva igenom att den nya vägen fick den sträckning den till stor del har i dag. Det var inte lätt att få ta åkermark i anspråk men det största motståndet stod skolhemmet Stretered för. Stretered framhöll att den starka trafiken (häst!) skulle störa och skada barnen. Det blev en långdragen rättegång med advokater och vittnen innan domstolen gav tillstånd till byggandet. Protokollen från domstolen finns kvar och är en intressant läsning om dåtidens tänkesätt.

Vägen byggdes sedan av fem bönder utan maskiner, med handgrävda diken och grus som kördes med hästar från Sörgårdens sandhåla. Även underhållet svarade de för, då varje gård hade sin vägsträcka att sköta.

Länge sköttes vägen av en vägsamfällighet med 150 medlemmar! Kommunen har tagit över ansvaret nu. Vägen har numera en helt annan standard än tidigare då det var bara ett hästtramp och två hjulspår.

Vägbelysning kom 1950 och på 1970-talet asfalterades den och fick bättre anslutning till stora landsvägen.

Hela förloppet med vägfrågan är väl dokumenterat från de första förhandlingarna till de sista domstolsförhandlingarna. De ger inte bara en bild på Stretereds dåvarande syn på sin undervisning, utan också genom alla vittnesmål från Kålleredsbor, en tidsbild av deras levnadsvillkor och svårigheter att försörja sig.

Den nya vägen öppnade möjligheter att hyra ut till sommargäster. Från 1915 till 1950 fanns det sommargäster i alla gårdar i Tulebo Nordgård. Till och med Helgessons som bara hade ett rum och kök, hade sommargäster. Troligen flyttade familjen Helgesson in i hönshuset.

Den ekonomiska sidan var viktig, uthyrningen kunde inbringa upp till 50 kronor per rum per sommar (inte per natt!). Sommargästerna gav omväxling och nya kontakter. Det var vanligt att hyresgästerna återkom år efter år. Det var ett utbyte av olika sätt att leva och gav nya impulser. Man arrangerade logdans varje lördag på någon av gårdarna.